Nu blev jag sentimental kan jag lova. Ja, ja det kan jag verkligen. Inget kaffe fick vi heller.

Nu när det drar ihop sig mot den hära... sommaren, så blir jag som vanligt lite uppslukad av mig själv och mina minnen av vad en sommar ska vara och fortfarande är för många som har en fot kvar i mitt liv. Det blir något sprudlande frihetsknäck för dem, som oftare slutar med att det blir för mycket och de bryter ryggarna av tyngden att veta om att de har så mycket möjligheter och att de snart kommer dö. Alla kommer dö. Det är skönt.

De senaste dagarna har jag umgåtts med så mycket folk att jag inte velat tänka, och kanske inte brytt mig så mycket heller egentligen. Det som vanligtvis finns att tänka på nuförtiden slutar i att man blir lite förbannad, lite nerslagen och lite deprimerad. Då kanske det är bättre att bara hålla käft och gå hem. Men tyvärr så gillar jag ju att vältra mig i mina egna misärchockar, som så bekvämt dyker upp när jag ser mig i spegeln och lyssnar på Wish You Were Here och tänker i ultrarapid på de otaliga - otaliga människor som jag har älskar och åtrått och saknat och saknar och sårat och skadat. Allt bara trillar ner ifrån klar himmel och säger tja, läget, och jag fattar precis vad det handlar om. Så då får man bara varva ner sig med ett glas juice och en trånande blick mot horisonten och oförskämt högt ljud för att tysta grannen som håller 15årsfest.

För gemene man handlar ingenting om terapi. Det handlar om hårdhänt sex och en skosula mot käken, det finns inget mellanting. Först när man bryter ner sig själv kommer man hitta alla delarna som krävs för att bygga en hel version av sig själv. Vägra vara svensk säger jag. Förtrycka grejer är bara skoj i början.

Jag är så trött, så trött och imorgon ska jag tvätta innan jag går till skolan - fast jag glömmer lätt den första lektionen. Tio över åtta har aldrig varit någonting för mig.